Förr skulle ostkakorna räcka till många gäster på stora kalas på landet. Gästerna hade ofta med sig ostkaka som förning - varje familj förde med sig en maträtt när de gick på kalas. Status var att ge bort en stor ostkaka. I Astrid Lindgrens bok om Emil i Lönneberga finns en fantastisk skildring av "det stora tabberaset", ett bonnakalas.
Man börjar alltid på mitten av en ostkaka. Det lär vara för att man förr bakade i en kopparbunke med beläggning av tenn. Blev det sprickor i tennet så blandades ostkakan med den giftiga kopparn. Då fick de finare gästerna i alla fall inte i sig så mycket av giftet. Andra hävdar att det är för att ostkakan är mest krämig i mitten och lite torrare och mera bränd i kanterna, vilka sparades till barnen och tjänstefolket.
Ostkakans lov
"På alla kalaser ja vatt ha ostkakebonkar de hatt, Å fast de vatt stora söm kar har inte en smöla blett kvar. Men mätta vi gått därifrå. Kan likare föa en få"?
Kontakta första bästa smålänning och be om en översättning!
Ostkakans vänner
Ostkakans Vänner är en idéell förening som arbetar för att främja en ökad förtäring av ostkaka i Sverige och övriga Europa. Vi vill också omsätta kreativa idéer, skapa mötesplatser, aktivera och marknadsföra Småland och det småländska näringslivet på ett utvecklande sätt