Lingon i Småland

Är det möjligen från Astrid Lindgren och hennes berättelser om Emil, som nästan varenda svensk vet vad ”krösamos” är. Krösa är annars just en sydsvensk dialektal variant av lingon, och den gamla spökhistorieberättande kvinnan i Emil-böckerna känner vi som ”Krösa-Maja”, som har fått behålla sitt namn i de engelska och tyska översättningarna, men på danska kallas Tyttebær-Maja.  

På Astrid Lindgrens Näs låter man lingon- och blåbärsplantor kanta gångstråk. En flört till Astrid Lindgrens berättelser förstås. Lingon är starkt förknippat med Småland och Öland, och fortfarande det självklara valet till flera småländska och öländska rätter, såsom kroppkakor, lufsa (en slags potatispannkaka med fläsk, som tillagas i långpanna), raggmunk och hyttsill. Och så drack man ”krösadrecke” förstås! På Öland finns det däremot olika uppfattningar om huruvida lingon hör till kroppkakor eller inte. Här är det inte heller lika lätt att plocka lingon, och förr bytte man bäret mot säd och annat som man hade gott om.  

I Småland har det alltid funnits gott om skog, och därmed gott om lingon. Så mycket att bären under senare delen av 1800-talet gick på export till Tyskland – där de bland annat användes för att ge bättre färg åt rödvin. Runt 1890 var den årliga lingonexporten från Kronobergs län drygt 2 600 ton, eller 438 järnvägsvagnslaster. Detta var nästan lika mycket som hela Sveriges totala export av skogsbär nästan 100 år senare, vid 1980-talets början! För ordningens skull kan vi tillägga att lingon även exporterades från andra delar av Sverige, samt till England, USA och de nordiska grannländerna.  

Oavsett om kött, fisk, gröt eller potatis – under 1800-talet åts lingon till det mesta. Utblandat med mjölk åt man lingon till grynkorv och blodpalt (en rätt som kallades ”korv å palt å krösamos”), det åts gärna i slaktetid samt till spickesill och potatis. För de fattiga i Småland var lingonmos bland det viktigaste tillbehöret till potatis, vanligare än sill. Under förra sekelskiftet kunde man till och med hitta krösamos i tårtorna på de öländska kalasen.  

Till bärens popularitet bidrar det faktum att de är fullproppade med vitaminer och mineraler, de innehåller naturligt konserveringsmedlet bensoesyra, vilket gör dem relativt lättlagrade även utan socker, och de är hårdare och mer lättplockade än andra bär. Lingonen stöttes utan socker (som var en bristvara fram till slutet av 1800-talet), ibland tillsammans med honung, och fick god hållbarhet ändå.  

När man förr gick till skogs för att plocka bär, så var det lingon man menade. Runt Lidhult utanför Ljungby lär det ha varit en extra populär sysselsättning. Området kallas idag inofficiellt för Lingonbygden, som ett resultat av att Medicinalväxtföreningen i Göteborg 1904 startade ett lingonförädlingsföretag just här. AB Lingon blev ortens första kvinnliga arbetsplats i form av företag, med många arbetstillfällen. För många gav lingonen ett välbehövligt tillskott till hemgiften. Och kanske var det lingonen som betalade för brudklänningen.